h1

Löprunda

juli 30, 2011

Ikväll tog vi oss en löprunda, den gode Bosse och jag. Får erkänna att jag inte kände för det så hemskt mycket då vi var på en mycket trevlig tillställning igår, inte bara trevlig utan sen. Och blöt…

Så när vi bestämt att träffas klockan 17 så ångrade jag mig egentligen direkt. Kom till Bosse och vi skulle ge oss iväg men han vände i dörren för att gå på muggen innan, ett tilltag som jag funderade lite på men kände att näe, inte nu, tar det ”sen”.

Vi springer till Vidinsjöspåret, kommer dit ”bakifrån” och går på precis vid Vidingsjöbacken och där känner jag att det där med toabesök är mer än lovligt akut och säger till Bosse att vi måste ta ett ”tekniskt stopp” på toan vid Vidinsjö motionscentrum. Sagt och gjort, vi närmar oss och ni vet väl hur det är, man blir aldrig så nödig som när toan finns inom räckhåll, speciellt de sista metrarna innan är något alldeles extra besvärliga. När man dessutom springer…ni fattar!

Väl framme fullkomligt kastar jag mig på dörren och möts av en låst dörr, febrilt letar jag mig vidare till nästa, det finns 3 stycken, men även denna djävul är låst och jag börjar helt klart må fysiskt illa och det blir inte bättre av att även den sista dörren är låst. Jag undrar givetvis vem som vill spela mig detta illvilliga spratt, kan ju inte vara möjligt att alla är upptagna och tittar därför på öppettiderna för motionscentrat. Där står med stora siffror att det stänger 16:00 på lördagar och klockan är närmare 18:00

Där och då var min besvikelse fullständig, vad gör man? Naturen är givetvis ett alternativ, ett dessutom ganska lockande alternativ när det ”pockar på” nått så alldeles! Jag nästan yrar och Bosse föreslår att vi ska springa hem till honom igen, en nätt sträcka på nästan 5 kilometer, men det vet jag att det kommer aldrig funka. Min enda lösning, rimliga lösning, är att på något sätt springa hem till Jarmo och Cilla och hoppas på att de är hemma. Är de inte hemma får jag fundera på en lösning då.

Vi lunkar hem till dem, knappa kilometern och i dörren möts jag av deras son som glatt låter meddela att föräldrarna är iväg och gör något och han själv sitter och glufsar i sig smågodis på altan. Jag säger att det var väl tråkigt att de inte är hemma men nu är det så att jag bara MÅSTE låna toan. Jag sliter av mig skorna och sprintar in med ovanligt lätta ben på toan.

Väl ute igen känns det som om livet fått en ny mening, luften är osedvanligt lätt att andas, bladen i skogen lyser extra härligt och livet är bara toppen. Därefter sprang vi 2 mil och ta mig tusan om det inte var ett av årets bästa rundor. Rent känslomässigt alltså.

Annonser

One comment

  1. Hahaha…! En känsla som jag känner igen.
    Råkade ut för ”nästan”samma grej i veckan som var.
    Efter 500 meter av 5 kilometersspåret så kände jag att ”knackade på”. Men jag tänkte på annat och klarade av resten av 5:an utan några större problem.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: