Selma SPA och galna norrmän

Måndag och tisdag tillbringades på Selma SPA i Sunne, förövrigt väl värt ett besök, där jag var med som utställare på SPA dagarna. Om själva mässan kan jag berätta en del med jag nöjer mig med att berätta att maten gjordes av årets kock, Tommy Myllymäki.

Men det som är mig mest färskt i minnet är löprundan. Jag har varit i Sunne förut och då oxå varit ute på en löprunda i spåret. Det jag kom ihåg från den gången är de otroliga backarna. Hela spåret gick bara upp och ner, svårt att få till löpsteget där.

Nåväl, i och med att jag börjat löpträna så är det ju bara att hänga i så kläderna var nerpackade även till denna resa. Har varit uppe på rummet och bytt om till löparkläder och står och värmer upp lite utanför lobbyn när min montergranne kommer traskandes över parkeringen. Han utropar glatt, (på klingande norska som jag inte tänker översätta här), hej och frågar om jag inte vill ha lite sällskap. Redan innan jag hinner svara så berättar han att han och hans fru kommer ner om bara 4 minuter. Redan där borde jag ha anat oråd men ICKE, norskan förblindade mig.

Efter sagda 4 minuter så kommer det ner två små människor i löparkläder. Det enda jag egentligen ser av dom är två lår och vader. Hurtfriskt så studsar de upp och ner och frågar hur långt vi ska springa. Snabbt kastar de ett öga på orienteringskartan och hittar något som heter UTSIKTEN. Åh, bara 2 km dit, det tar vi först och sedan så tar vi den där 5 kilometerrundan. Där hade jag försås önskat mig en fråga men näe då, bara börja spring. Efter några meter vänder sig frun, ( jag ät alltså efter redan här) och säger -”jag är lite otränad i löpning för tillfället, du kan springa före när helst du önskar”!

Vi är alltså på väg mot UTSIKTEN. Det är TVÅ kilometer RAKT upp. Jag springer tillsammans med två bergsgetter från Norge. De samtalar glatt på vägen upp medans jag håller mig några meter bakom och flåsar nått så alldeles. Efter mycket svett och än mer möda så är vi uppe på toppen och jag hoppas ju självklart på att vi nu ska stanna här och titta ut över Fryken och att jag får möjligheten att få visa Selma Lagerlöfs Mårbacka på andra sidan. Men ICKE. När jag väl kommer upp så tittar de bara lite förvånat på mig som om min andhämtning är något de ALDRIG upplevt och så bär det av igen. Denna gång neråt. Dessa två människor är som två studsbollar om hoppar mellan tuvor och stenar på vägen ner medans jag haltar och sladdar och känner mig mest som ett jordskred. Men ner kom vi och sedan, ja herre gud, DÄREFTER skulle vi springa 5 kilometer till. Vi har ju redan avverket 4 km.

Vilket tempo, jag lyckades på något märkligt sätt hålla deras fart ändå även om jag är ganska övertygad om att de kunde sprungit ifrån mig om de bara velat. Backarna tog ju aldrig slut, efter varje backe så kom det en ny och en ny…

 Men men, vilken HÄRLIG tur det var i alla fall. Solen sken och vårdofterna gjorde det hela lite mer uthärdigt. Ni ska ha tack för draghjälpen. Jag tackar dessutom för att jag fick komma först i mål